Undervisning 29 mars

Jesus Kristus del 3 av 3 - Jesus försonaren

[Rom 5:1-11]
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud
genom vår herre Jesus Kristus.
Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och

>Rättfärdiggörelsen är ett centralt tema i Romarbrevet. Den sker genom tro. Vad innebär den? Någonting har hänt som har förflyttat oss. Förändrat vår position. Från att ha varit fiender har vi fått frid med Gud. Tron är nyckeln. Den ger oss tillträde till nåden. Nu lever vi i nåden.

vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så,
vi är stolta över våra lidanden,
eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.

>I det liv vi lever nu är hoppet det som driver oss. När vi trätt in i det nya rum vi fått tillträde till, lever vi i tro och föds av hoppet. Hoppet om Guds härlighet kan vi skryta över (gr. kauchaomai) Men vi kan också vara stolta över våra lidanden. Allt är inte seger. Lidande är en del av vår verklighet nu när vi lever i hoppet. Men lidandet skapar hopp enligt den beskrivna processen. Så lidandet är något viktigt för oss. Vi kan tom. vara stolta över det, säger Paulus.

Och hoppet sviker oss inte,
ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan
genom att han har gett oss den heliga anden.

>Hoppet är fast. Men hur vet vi det? På två sätt visar Gud att han älskar oss och att vi därför kan lita på hoppet. Det första är Anden. Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn (Rom 8:16). Anden är inte så abstrakt som vi ofta tänker. Anden är Guds kärleksgåva redan nu. Som en handpenning på något vi kommer att få i fullhet senare. Det är vårt hopp. Anden har vi nu.

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne.
Knappast vill någon dö för en rättfärdig –
kanske går någon i döden för en som är god.
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

>Det andra som vittnar om det fasta hoppet och Guds kärlek är korshändelsen. Paulus mediterar här över längden, höjden och bredden av Guds kärlek. Mänsklig kärlek får oss inte att gå i döden ens för en rättfärdig eller god människa, men Gud dör för alla gudlösa syndare.

Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom
så mycket säkrare bli räddade från vreden.

>Här skiftas fokus. Tidigare talade han om nuet, livet som vi lever, präglat av lidande och hopp. Han talade om dåtid, när tiden var inne och Jesus dog på korset. Nu talar han istället om vad vi ska bli, om framtiden. Vi blev försonade på korset, men vi ska bli räddade. Vreden återkommer då och då i Romarbrevet. Det handlar om Guds dom över orättfärdigheten (ex. kap 1). Det är vårt hopp att räddas från den.

Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom
genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade,
så mycket säkrare bli räddade
genom hans sons liv. Ja inte bara det,

>Vi var Guds fiender, nu är vi försonade, men vi kommer att räddas. Hans död försonade oss, hans liv (uppståndelse) räddar oss. Redan nu, men ännu inte i fullhet.

vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus,
genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

>Vi är stolta i hoppet och lidandet, men vår stolthet är i Gud. I kap. 3 säger han att ingen har något att vara stolt över. Men detta som är Guds gåva, försoningen, kan vi vara stolta över. Inte för egen del, men i Gud.

Första gången talade jag om Jesus som den förstfödde i hela skapelsen. Jesus som en del av Guddomen. Andra gången handlade det om Jesus som människa fullt ut. I försoningen försonas människa och Gud i Kristus Jesus. Hade han inte varit både och hade det inte fått detta resultat.

Detta är det budskap som vi också har anförtrotts med. Var och en är vi vittnen om detta. Anden, skriften och kyrkan bär vittnesbördet om att Jesus var Gud och människa, att han dog och uppstod. Någonting är för evigt förändrat i våra liv. Vi har upplevt positionsförändringen. Vi bär detta budskap vidare till vår generation och kommande.
Avslutningsvis:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.
[1 Kor 15:1-8]